Ska vi köpa avokado? funderade vi i butiken. Njä, jag börjar vara led på att hassa pengar på avokado. Man får ändå slänga hälften av dem för att de är ruttna inuti. Det är bara hass, sa jag. Sen tittade vi mot avokadohyllan och såg skylten.
Åh! Att det är hass är inget butiken hymlar med heller.
Ser man på, min blogg fyller ett år i dag. Hipp hurra!
Ni vet "ja må han leva uti hundrade år"-sången. Som ni säkert vet har den en andra vers också:
Och när han har levat uti hundrade år,
ja, då ska han skjutas på en skottkärra fram!
När jag var mindre tyckte jag den versen var väldigt obehaglig. Jag förstod att det var meningen att den skulle vara lustig, men jag förstod inte skämtet. Jag trodde nämligen att man i första versen önskade att födelsedagsbarnet skulle leva i 100 år. Men vad skulle hända sen, om jubilaren faktiskt lyckades bli 100 år gammal? Ja, det var ju 100 år vi hade sagt, så äldre än så kan man inte få bli. Därför måste man skjutas så att man faller framåt på en skottkärra.
Sådana här missuppfattningar lever sedan kvar länge. Det finns ju ingen orsak att reflektera desto mera över betydelsen i sångtext, eftersom man alltid haft sin klara bild av vad sången betyder. Jag var nog rätt så vuxen innan jag förstod att jag hade missförstått den här sången.
För några dagar sedan läste jag ett meddelande från Åbo Akademi. Tage Kurtén, professor i teologisk etik med religionsfilosofi skriver om postkristendomen, och menar alltså den tid vi lever i nu. Nu har jag gått och tänkt på det här i flera dagar, postkristendomen, jaha jaha, det betyder alltså att kyrkan inte har just någon makt i samhället nuförtiden i motsats till hur det var förr, under kristendomens tid. Betyder det också att det är dags att slänga de kristna sagorna som de flesta finländare vuxit upp med i den där dammiga högen med forna trosuppfattningar? Där ligger de sen som kuriositeter för den moderna människan, Zeus och Tor och Jesus och Oden och Bacchus och den Helige Anden och Horus och varför inte Gud och Väinämöinen också. Sen skrattar man lite åt människorna som levde på den tiden. Trodde de månne att de här gudarna fanns på riktigt?
Kristi förklaring, Lodovico Carracci 1594
Tors strid med jättarna, Mårten Eskil Winge 1872
Om det är kyrkans makt och de kristna sagorna om vem som avlade vem som glöms bort är det kanske ingen stor förlust, men Tage poängterar att det är själva värdegrunden i samhället som förändras. Några citat:
“Det vi förlorat i och med postkristendomen är ett innehåll som vi kunde vara överens om att präglar det goda livet”
“Vi erkänner inga andra sätt att förhålla sig till saker än ‘vad vinner jag på detta?’”
“De föreställningar du bär på kommer från kulturen. Men om kulturen inte har något att ge är det enda du har kvar din nakna existens, att du existerar. Och just nu verkar det inte finnas något annat att fylla denna existens med än att köpa saker.”
Om det som styr människan och hela samhället idag är just “vad vinner jag på detta?”, tänker jag mig att man under den kristna tiden kanske gjorde saker enligt principen om aktiv godhet.
Sen råkade jag se en film, en sprillans ny en som igen fick mig att tänka på postkristendomen. Förr i tiden kunde filmer sluta med en hjälte som offrade sitt eget liv för andra människor, men i den här postkristna filmen var det annorlunda. På slutet var en ung man tvungen att välja mellan att offra sitt eget liv eller låta hela mänskligheten gå under och han valde det senare med motiveringen “Äh, mänskligheten ... Kanske det är dags för någonting annat.”
Det här var förstås en påhittad historia men den återspeglar ändå det som den moderna människan vill se. Min slutsats är alltså att den postkristna människan kanske gör saker endast för sin egen nytta medan den postkristna hjälten inte längre gör saker för andra människor utan för hela jorden, för allt levande som helhet. På så sätt kanske en del av de nya, ersättande värderingarna ändå innehåller någonting som är riktigt gott.
Barnen har tillbringat en natt hos mormor o morfar så jag passade på och sov en tolv timmars natt. Det är sällsynt att jag nu som familjefar unnar mig sådana nätter. I min ungdom däremot hade jag ofta problem med min analoga väckarklocka eftersom den tillät högst tolv timmar sömn. Då jag i min tankspriddhet någon gång ställde in väckningen utan att tänka på klockans begränsade egenskaper vaknade jag efter en eller två timmar och undrade vad som stod på.
Ibland fantiserar jag om att bo på en båt som seglar västerut konstant i en rasande fart, kanske jorden runt på fyra dygn ungefär. Då skulle mina dygn bli 30 timmar långa istället för 24 och så skulle jag helt enkelt skippa en dag varje gång jag seglat ett helt varv. Långa nätter och långa dagar, mmmm, det skulle nog vara otroligt skönt.
När vår tupp Sjuse hade dött verkade hela hönsflocken bete sig lite konstigt. Alla var försiktiga och dämpade, som om de kände sorg. I alla fall var det väldigt uppenbart att de var medvetna om att någonting inte var som vanligt.
Nu har några typer, Iglesias, McElreath och Patricelli, studerat en nordamerikansk fågel, Snårskrikan, och konstaterat att den inte bara är medveten om döden utan att den också håller en sorts ceremoni för de döda. När en Snårskrika hittar en död artfrände avslutar den all annan verksamhet och börjar skräna. Då samlas flera skrikor runt den döda kroppen och deltar i kakofonin, dels för att välkomna andra i ceremonin men förmodligen främst för att varna att döden lurar i faggorna, eller kanske för att delta i sorgen, vem vet ... Även om skrikorna inte känner till orsaken till döden sprids meddelandet om den döda fågeln snabbt och därefter slutar de äta och återgår till normalt beteende efter två dygn.
Snårskrikan har en enorm hjärna i förhållande till sin kroppsstorlek, i stil med t.ex. människor, chimpanser och delfiner. Den planerar inför framtiden och kan komma ihåg över 200 matgömställen. Dessutom minns den vilken mat den har gömt på vilket ställe och i vilken ordning det lönar sig att äta maten. Snårskrikan kommer nog att vara en överlevare i de yttersta tiderna.
Jag såg en sån här video om ett industriföretag (en av mina tidigare arbetsgivare) som har startat en sorts program för att globalt spara och distribuera vatten för människors väl. Det här är ju en bra sak ... Stora företag som visar en medvetenhet och ett ställningstagande som fördömer exploatering. Man har lyckats ge folk rent vatten och ett bättre liv.
Att oljan skall ta slut pratade man om redan då jag började skolan, men det talas inte så mycket om att vattnet tar slut. Man har kanske inte tänkt så mycket på att det är möjligt att rubba vattnets kretslopp så till den grad att vattnet blir oanvändbart.
När jag ser på den här reklamsnutten fastnar jag ändå i mina tankar. Genast i början av filmen, då man liksom definierar utgångspunkten, säger man att "the world's population is massively growing, and so is the need for water, food and energy, as well as the necessary infrastructure to bring the water to the people."
Hur kan det vara på det här sättet? Det låter fullständigt bakvänt. Det kan väl inte finnas någon annan art som har ett sånt här problem. Visst finns det arter som har det usligt och eländigt, lider av brist på mat och vatten, men de är ju utrotningshotade. Hur kan någon ha ett massivt problem med att producera/distribuera tillräckligt mycket mat och vatten och samtidigt öka exponentiellt i antal? Det är bortom all logik. Märk väl att ingen annan art på jorden producerar mat eller vatten och gott lever de ändå (förutom de där utrotningshotade arterna då, förstås).
Det måste alltså vara själva produktionen som är orsaken till att folk blir utan mat och vatten. Hungersnöd beror enligt FAOs rapporter alltid på "crop failure". Det är alltså produktionen som har misslyckats. Hur hade det sett ut om man inte hade producerat någonting från första början? Kommer det inte så länge vi sysslar med produktion att ständigt behövas mera och mera vatten, mat och energi? Mera och mera och mera i all evighet.
Jag köpte lite gamla armékläder för att kunna bli osynlig när det behövs. Armékläder, det är grejer det! För det första är de tillverkade för att hålla i all evighet. Några år gamla är lika med splitternya och är de från 60-talet kan de börja se begagnade ut. För det andra finns armékläder i en massa olika storlekar och mått, långa och smala, korta och breda, långa och breda och korta och smala och allt där emellan. Ja, och dessutom kan man med tur få dem så otroligt förmånligt.
För att nu inte hoppa till någonting helt annat ska jag fortsätta där jag slutade senast och skriva lite om jakt. Först ett intro:
Jag tycker att människan lever på ett besynnerligt och dumt sätt nuförtiden. Jag tycker också att det är spännande att fundera på varför det har blivit så här och jag tror att början av Bibeln handlar mycket om just den här stora förändringen, då människan började leva på ett sätt som skiljde sig från alla andra djurs. I begynnelsen, alltså då vår civilisation började bildas, fanns det enligt historierna i Moseboken två stora förbannelser som följde med den förändrade livsstilen. Den ena var jordbruket som ledde till allt onödigt arbete som man nu sliter med och den andra som liksom kom på köpet var ojämlikheten mellan könen.
Moseböckerna är rätt så komiska och ännu mera komiskt kan det bli i en midrash. En midrash är en bibelvetenskaplig utläggning som delvis baserar sig på muntliga historier (i stil med dem som hamnade i Bibeln) och Bibeltolkningar som gjorts av rabbiner för att fylla ut alla halvfärdiga historier.
Och nu till själva jakthistorien. Vad hände riktigt med Kain, stamfader till alla jordbrukare och metallurger? Jo, efter att Kain hade dödat sin bror Abel satte Herren ett tecken på honom, eftersom han var så orolig för att vem som helst som mötte honom skulle döda honom. Det här är lite komiskt eftersom det bara fanns tre personer i hela världen, Adam, Eva och Kain. Nå, han fick i alla fall ett tecken för att inte bli dräpt och enligt en midrash var det ett horn som stack ut ur pannan.
Många år senare kom en snubbe som hette Lemek och det var Kains sonsons sonsons son. Lemek var blind och jagade med pilbåge. Eftersom han var blind fick han hjälp av sin son Tubal-Kain. Oturligt nog gick Kain omkring i buskarna när Tubal-Kain fick syn på hans horn och trodde att han var ett lämpligt byte för Lemek, som alltså sköt Kain. När Lemek insåg vad som hade hänt blev han så ledsen att han klappade sina händer så högljutt att Tubal-Kain dog av smällen. Oj shit alltså, kanske det bara är jag som tycker att det här är roligt men jag sitter och gråter av skratt åt tragikomiken. Alltså vad han måste ha klappat hårt.
Hurra, hurra, i dag har jag och Malin varit gifta i sju år. Jag ska skriva lite om det jag också eftersom någon på Malins blogg hade klickat i rutan "vill veta mera".
Jag inte bara älskar min fru, jag uthärdar henne! Det är nog det finaste. Tänk att uthärda någon, dag ut och dag in. Det är fantastiskt. Och för att ingen ska missförstå så har jag ribban väldigt högt då jag säger uthärdar (ja, jag tolkar väl ordet på mitt eget sätt i brist på bättre ord. Eller vänta nu, kanske jag menar att jag älskar henne). Hur som helst, det är underbart att jag får dela mitt liv med Malin. Hennes magnifika sällskap har gjort mig till en bättre människa, helt klart. Jag tycker jag har vuxit i en allmänt trevligare riktning tack vare henne. Man kunde säga att Malin har fått mina goda sidor att växa. Tack för det Malin! En kompis gjorde mig uppmärksam på att man i Jakobstad delar in folk i kategorierna "passli" (trevlig), "lycka" (ja ... lyckad, kanske lite rolig eller finurlig) och "undeli" (underlig). Om det inte var för Malin skulle jag förmodligen för evigt ha varit dömd som undeli, men nu finns det nog några som skulle kalla mig lycka eller t.o.m. passli. Här i offentligheten kan jag ännu passa på och vara tacksam för den ytterst trevliga släkten jag har fått på köpet, för att inte tala om våra finfina barn.
När vi gifte oss insåg vi inte vilken dag vi hade valt. Den mytomspunna, nästan heliga dagen 20 augusti. Det är ju då andjakten börjar! Det betydde inte så mycket för oss för sju år sedan, men gissa vem som stod i vassen i dag klockan 12.00 och kikade. Jo, det var ju jag! Det var också alldeles fantastiskt trevligt.
Tänkte jag skulle ta och presentera vår nuvarande hönsflock. Den består av fem vuxna hönor och ett antal kycklingar som visserligen har blivit ganska stora vid det här laget.
De tre tuppkycklingarna tävlar hårt om vem som ska vara nummer ett. Lilla Grisen jagar Isak runt gården och Kvack jagar Lilla Grisen. Det här händer alltid när de ser att en annan (lägre rankad) tupp försöker flirta med någon höna. Kvack har blivit en tydlig ledare för hela flocken. Han vill vara säker på att han är den som är bäst på att skrika så hans röst spricker varje gång han gal. Lilla Grisen har en mörkare och behagligare röst men vågar inte gala så mycket och Isak är bara tyst. Men nu har Isak blivit så stor så han kan inte längre dölja att också han är en tupp.
Det är otroligt hur stor betydelse uppväxten har. Lilla Grisen, Chicken Kiev, Kafka och Ärtan är de största och kanske stiligaste hönsen, men de hade en mor som låg lågt i rang och som dessutom övergav kycklingarna alldeles för tidigt. Nu har de alla lite dåligt självförtroende och vågar inte ta för sig. De håller sig oftast lite på sidan om. Däremot är de kycklingar som vuxit upp med Prippi (det högsta hönset) från början självklara medlemmar av eliten. Höns lär sig helt tydligt av sina mödrar hur man skall göra i livet. Vissa lär sig att vara modiga och starka medan andra lär sig att vara fega och osäkra.
Våra höns som vanligtvis rusar ut på gården med stor glädje och iver steg i morse ut med begränsad entusiasm. Vår kära och ytterst speciella gammeltupp Schuse (eller Sjuse) har under natten avlidit av hög ålder. Efter att ha varit mobbad och utstött av sina flockmedlemmar i nästan hela sitt liv fick han under sina sista månader uppleva att bli accepterad, respekterad och älskad.
Vår i särklass mest sällskapliga fågel har lämnat oss och avskedet från vår sida har varit det i särklass mest känsloladdade. Malin har skrivit hans historia.
En gammal favoritsång för att hedra vår älskade tupp:
Är mjölk nyttigt? Hur kan någonting som verkar så enkelt vara så svårt att komma underfund med? Det verkar som om mjölk kommer att förbli ett evighetsmysterium. Livsmedlet som antingen är nyttigt eller onyttigt. Ingen vet ... Eller?
Nu tänker jag inte på spädbarn som dricker modersmjölk. Jag tänker på mjölk för lite äldre barn och vuxna. Det verkar ju onekligen lite konstigt att man efter att ha slutat dricka mjölk från sin egen mor övergår till att dricka mjölk från ett lustigt horndjur.
Det talas bl.a. om att mjölk är bra för benbyggnaden samtidigt som benskörhet ofta drabbar dem som dricker mest mjölk. Det beror visst på att kalciummängden blir för hög i förhållande till magnesiumintaget, eller någonting i den stilen. Ibland har jag hört att endast fet mjölk är nyttig och ibland är det endast fettfri mjölk som gäller på grund av att fettet som enligt den ena studien är så bra för en enligt en annan studie är riktigt dåligt för en. Det måste ju finnas massvis av forskning kring det här men det finns tydligen inget entydigt svar.
Måtta med allt säger jag. Jag gillar i alla fall kaffe med mjölk. Men visst skulle det vara roligt att veta vad mjölken på riktigt har för effekt på vår hälsa/ohälsa, eller hur?
För ett tag sedan satt Lovis och läste en bok. Sixten och Blixten går till jobbet hette den. Böckerna om Sixten och Blixten är väldigt roliga!
Just den här boken handlar om olika yrken. På varje uppslag presenterar Sixten och Blixten ett nytt jobb. Efter att Lovis hade läst en stund sa hon "men ... vad de gör onödiga saker". Väldigt skarpt av en sexåring att genomskåda den moderna människans sätt att leva, tyckte jag.
Jag hörde rykten om att det skulle bli ett dåligt bärår p.g.a. att det knappt finns några humlor i år. Jag började därför hålla utkik efter humlor och konstaterade att de i alla fall inte saknas i vår trädgård. Därmed tror jag hårt på en rik bärskörd istället.
Det ser skönt ut när humlor flyger för deras ben ser så avslappnade ut.
Vi lånade en bok om flygplan, världens främsta flygplan. Men vänta lite, vad betyder det egentligen? Baksidestexten ger knappt några ledtrådar, men däremot kan man gissa att författarna har haft roligt då de hittat på hur de ska beskriva boken med de märkligaste adjektiven de kan hitta på.
Om jag var studiehandledare skulle jag låta mina elever läsa skönlitteratur. Speciellt sådana elever som inte riktigt vet vad de vill. Det finns många skolelever som inte tycker om att läsa skönlitteratur men det är för att de läser fel böcker. Mina elever skulle gaffla igenom böcker tills vi skulle hitta de böcker som de verkligen orkar och vill läsa. På så sätt skulle vi få reda på vad de verkligen är intresserade av. Jag tror dessutom att man läser skönlitteratur på samma sätt som man arbetar (det gäller både förvärvsarbete och annat arbete). Snabbt, långsamt, slarvigt, noggrant, analytiskt eller kanske bara med hopp om att boken ska ta slut nån gång. Sen läser man förstås olika böcker på olika sätt. På samma sätt utför man olika sorters arbete på olika sätt.
Somliga tycker om att läsa vad som helst. Andra läser endast böcker som handlar om ett visst tema. Själv hör jag till dem som fastnar för få böcker, men dem läser jag däremot noggrant och eftertänksamt. Jag fungerar nog lika också när det gäller arbete.
Läste ponks-lottas inlägg om lösa och kopplade hundar. Tydligen finns det ställen där man kan låta hundar gå fritt utan problem. Detta fick mig att tänka på någonting jag funderat på många gånger förr. Kan det vara så att olika djur, inklusive människan, har en benägenhet att göra det som förväntas av dem? Och det som förväntas (det som människor förväntar sig av varandra och av andra djur) signaleras på ett väldigt tydligt sätt utan att vi tänker på vilka signaler vi ger.
Jag menar alltså att hundar som hålls kopplade lär sig att det förväntas att de ska springa iväg och jaga fåglar om de inte är kopplade.
På samma sätt har människan lärt sig olika saker av de signaler som hon utsätts för. Hus hålls låsta, vilket förstås betyder att man förväntas gå in i olåsta hus (lär vara ett problem på vissa bondgårdar, där folk helt kallt går in i fähuset o kikar bara för att det inte är låst). På samma sätt förväntas man naturligtvis stjäla t.ex. olåsta cyklar, eller cyklar överlag. Låsta cyklar signalerar ju att man förväntas stjäla dem. En gammal sanning är ju att uppmaningen "du skall inte ..." ofta har precis motsatt effekt.
Barn är förstås speciellt utsatta för det här och vi märker inte ens vad vi tutar i dem för förväntningar. En sak kunde vara att barn förväntas smita, kanske springa iväg och jaga fåglar, om man inte håller koll på dem. Det här har jag medvetet försökt undvika och jag skulle också påstå att jag lyckats ganska bra. Då jag går någonstans med barnen har de väldigt bra koll på var jag är, för de vill inte tappa bort mig. De vet att det är obehagligt när det händer. Lite som med höns ... Någon gång tidigare skrev jag om hönsmamman som visserligen håller koll på sina kycklingar, men först och främst är det nog kycklingarna som håller koll på var mamman är.
Det finns säker massvis av liknande signaler och förväntningar som vi lär varandra, våra barn och våra djur, men vi är blinda för dem. Och enligt Lotta skapar vår blindhet skällande, störda nervvrak av hundar. Jag tror också att alla varelser blir störda nervvrak av olika förbud just eftersom signalen är att vi förväntas göra just det som förbudet förbjuder.
På bilden går vår mäster-höna Prippi med sina påskkycklingar. Alla håller koll på varandra.
Ifall någon har undrat hur ett hönsembryo ser ut efter en vecka så kan ni se på bilden här intill. Ett ruvägg gick sönder idag (jag gissar att hönan i misstag pickade hål på det själv då hon försökte picka någon annan höna som kom och störde henne). Jag råkade upptäcka det fort och satte innehållet i en skål innan det rann ut i redet.
Ögonen är stora och vingarna syns redan tydligt. Undrar vilket liv som fanns i den här lilla figuren och vad som hände med det ...
När jag ser på bipacksedlarna till olika mediciner tar jag sällan såna här påståenden på särskilt stort allvar. Bipacksedelns lista på biverkningar brukar vara lång och listan på biverkningar jag får brukar vara kort eller obefintlig. Men ser man på, ibland händer det ... Jag säckade ihop på golvet häromdagen, drabbades av medvetslöshet. Då visste jag inte vad som var orsaken men här står det ju klart och tydligt. Det är för övrigt en medicin mot ryggsmärta som jag fick senaste veckoslut då vårt volleybollag tog hem segern i Kokkovolley-serien. Hurra för segern! Medvetslöshet bryr jag mig inte om att uppleva igen på ett tag.
inskränkning av utgifter l. förbrukning så långt det låter förena sig med uppnående av ett godt resultat, undvikande av onödiga utgifter l. onödig förbrukning, hushållsaktighet, sparsamhet; besparing.KELLGRENBref t. ClewbergXXVIII (1789).
Idag förknippas nog ekonomi med uppmuntran till onödiga utgifter och onödig förbrukning. Är det inte så hela ekonomin fungerar, alltså konsumtionssamhället? Å andra sidan står det ju också "så långt det låter förena sig med uppnående av ett godt resultat". Den stora frågan är kanske ett hurdant resultat som kan anses vara gott.
Dina strumpor börjar se tunna ut på hälen, sa Lovis åt mig i dag. Hmm, det har du rätt i, lite noppiga har de också blivit. De här strumporna var kanske inte av så god kvalitet. Nej förresten, jag har nog använt dem ganska länge. Låt se, jag brukar använda dem ganska ofta, speciellt när jag sportar. Jag minns att jag använde just de här strumporna när jag var ute och skrinnade på sportlovet. Ja, nu har jag ju inte haft sportlov på några år men det måste ha varit ungefär vid decennieskiftet. Nej, det var inte det senaste skiftet ... Och inte heller skiftet före det. De här strumporna har varit med sedan decennieskiftet 1989-1990, ungefär! Visst är det galet? Jag fick dem av mina morföräldrar och de bara håller och håller, trots att de är lite på tajta sidan. Jag var trots allt ett barn då jag började använda dem.
Jag tycker det är så fantastiskt. Jag är riktigt stolt över mina strumpor.
Jag kan inte förstå mig på motionscyklar. Jag har t.o.m. prövat på spinning för att inte vara fördomsfull. Den som inte har prövat på spinning kan jag meddela att det är som cykling förutom att man har tagit bort alla positiva sidor: den friska luften, utsikten, fartens tjusning samt det att man kan ta sig från ett ställe till ett annat. Kvar blir bara det eländiga trampandet och tröttheten.
Franskisarna i Paris tyckte uppenbarligen lika som jag angående motionscyklar, att halva upplevelsen saknades. Det löste de genom att sänka ner cykeln i ett badkar. Nu får man bada halva kroppen samtidigt som man cyklar på stället. Två halva upplevelser blir en hel.
Jag skäms över att vara människa då jag ser sådant här. "Men också skräpfiskarna borde kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt", står det. Måste vi verkligen utnyttja ALLT, dra upp varenda levande varelse från haven? Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med dem men vi skall nog komma på någonting. "... vår slutsats är att det mest lönsamma sättet att använda skräpfisken och fiskrenset är att göra biobränsle av det". Bränsle av braxen, mört och id! Nej, nej, nej Novia! Hur skulle det vara att äta de fiskar man drar upp? Braxen och id är inte skräp, inte ens för oss människor. Mört har jag inte smakat på.
Som jag tidigare skrivit är det inte tupparna som är högsta hönsen hos oss just nu. Två tuppar har vi haft som lyckats ta sig till toppen i rangordningen. Den första var Algot med den förskräckliga rösten. Den andra var Majhard, en stor tupp med pondus men som dessvärre ville ta sig ännu högre i rangordningen och började hoppa på barn och därefter också vuxna. Till sist hoppade Majhard på min svåger, men då åt svågern upp tuppen.
Det finns så många bra tuppar i världen så det känns som om vi haft lite otur med våra hittills …
Vem är det som är det högsta hönset då? Jo, det är superhönan Prippi (på bilden), som är lika mäktig som snäll. Hon vaktar hela flocken, jagar iväg katter, skyddar små hönor som de andra hönorna hackar på. Ja, hon har aldrig ens deltagit i hackordningen för hennes ledarskap är en sån självklarhet. Hon lägger ägg nästan varje dag och senaste sommar ruvade hon fram en kull kycklingar som hon tog väldigt bra hand om. Dessutom är hon riktigt, riktigt mjuk och skön att hålla i.
Låt säga att man har en gris, eller varför inte höns, som gillar matrester och som kan förvandla resterna till prima kött eller ägg. Frågar man om man kunde få ta hand om resterna från någon skola, butik eller restaurang är svaret nej. Man får inte ge bort matrester. De skall slängas.
Idioti, tänker jag, men det måste ju också finnas någon orsak till att det är så här.
Varför är det så?
I går kväll skulle jag läsa en godnattsaga för barnen. Vi hade plockat med oss en hög böcker från bibban utan att desto närmare titta på innehållet. Det händer nu som då att jag blir tvungen att hejda mig i böckerna, hoppa över vissa ord eller meningar jag tycker är onödiga. Ibland måste jag skippa hela boken, men det kan vara ack så svårt att veta vad som är bra och vad som är onödigt att läsa för barnen.
Jag var tvungen att hejda mig i går då boken handlade om en flicka som ville spela fotboll. “Men det är ju en pojksport!” säger pappan. “Ja, vadå då?” säger flickan. Sen tränar flickan och blir duktig på fotboll. Därefter säger hon “Jag vill dansa balett!”. “Men det är ju en flicksport!” säger pappan. “Ja, vadå då?” säger flickan.
Det är ju fullständigt onödigt att läsa sånt här för barnen för så vitt jag vet så finns det nästan ingenting i deras liv som skulle indikera att fotboll är för pojkar och balett för flickor förutom då just den här boken (ifall jag hade läst den). Okej, tänkte jag, boken är säkert gammal, och jag förstår poängen. Det var säkert nödvändigt att påpeka att det är okej för flickor att spela fotboll för 20 år sedan. Men sidu bara, boken var från 2010. Den var visserligen fransk. I Frankrike behövs kanske sådana här böcker ännu, men jag tycker inte att vi behöver dem här i norden där vi kommit lite längre.
Sen vet jag att många är trötta på dessa jämställdhetsinlägg, -artiklar och -diskussioner. I-landsproblem, säger man. Därför vill jag presentera och dela denna video för den som känner att den vill engagera sig i verkligt stort u-landsproblem istället.
Vi har flyttat hem och det har även våra kära höns. De har fått bo hos en vän under vår frånvaro. Vi fick också en bonustupp som Idun ville kalla Schuse [-u´se], så nu heter den så. För höns är det viktigt med rangordning. Då vet de var de har varandra och vem som ska göra vad och i vilken ordning. I regel är tupparna högst i rang och dessa vill gärna para sig med hönor som är högt i rang. Lågt rankade tuppar parar sig med lågt rankade hönor.
I vår flock är tuppen Schuse både äldst och störst (han har också jättelånga sporrar), men ändå är det han som är hackkycklingen (fast kyckling har han inte varit på länge). Han är den som är allra lägst i rang och som alltid håller sig undan. Så mycket för de klassiska könsrollerna i vårt hönshus. Man kan inte ens skylla på att han är ny för han har ändå bott tillsammans med de andra i två månader. Vi har också en annan tupp, Pricken, men han är inte heller det högsta hönset. Jag tycker det är spännande det här med rollfördelning hos hönsen.
Schuse flyttade till vår lilla flock just för att han har skulle ha chansen att bli gladare här, och för att vi gärna ville ha en större tupp. I den gamla flocken fanns många stora, starka tuppar. Jag hoppas Schuse skall hitta sin plats här under våren. Det skulle bli mera harmonisk stämning i hönsgården om gammeltuppen skulle bete sig som en som är störst och starkast. Det är förresten också intressant ... Blir det oharmoniskt om någon inte beter sig som förväntat? Eller är det månne bara jag som tror att det är något fel på harmonin? Nå, det visar sig säkert.
I dag hände
någonting alldeles fantastiskt härligt. Jag hittade ett flygblad, ROI MONGINS
flygblad. Den här gången handlade det inte om någon pytteliten annons utan nu
hade Mongin verkligen möjlighet att presentera hela det oförglömliga äventyret.
Han satsade på bilder. Kaptenen som står i havet och häller rom i turisten är
nog äventyrets höjdpunkt, och simbyxdansen kommer inte långt efter. De här
bilderna var självklara val.
Nu när Roi Mongin
hade utrymme för lite mera bilder av äventyret valde han att visa upp sin båt-
och simtur. Och när Roi Mongin ordnar en tur kan man räkna med att det blir
någonting extraordinärt. Hundra turister dumpar han i havet och alla skall trängas
på ett och samma ställe.
Hmm, vad kunde jag ännu visa, funderade Roi Mongin. Ah, nu vet jag, det
äventyrliga momentet då turisten får stå och se på medan jag fyller i
blanketter! Den bilden kommer inte många att kunna motstå!
Det här med hur man uppfostrar barn, eller snarare vad man låter barn göra på offentliga platser, har varit en uppenbar kulturkrock för oss. I Finland är det inte ovanligt att (våra) barn får klättra på olika föremål, hänga i olika saker som egentligen har någon annan uppgift, plocka stenar från marken o.s.v. o.s.v. I Karibien hinner vi inte ens reagera förrän någon annan kommer och säger till ifall barnen klättrar på ett staket eller rör någon leksak i en butik. Det får man nämligen inte göra. Inte heller röra stenar som ligger på marken ...
Jag undrar om det här beror på att man har en annan typ av kollektiv uppfostran här i Karibien. Jag tycker i alla fall att den är lite jobbig för det verkar lite som om barnen egentligen inte skall synas eller höras, vilket känns som ett väldigt förlegat sätt att förhålla sig till barn. Det är klart jag tycker det är viktigt att barn måste kunna uppföra sig väl då det krävs, men man kan väl inte förbjuda allt och ha barn som bara hänger med och inte får roa sig på sitt sätt då det inte gör någon skada.
Eller kan det vara så att vi har det så väl ställt i Finland att saker har förlorat sitt värde? Ingen är orolig för att leksakerna i butiken skall gå sönder då barnen petar på dem för det spelar så liten roll om de gör det. Jag tycker att jag har sett sådana tendenser i Norge där olika saker/prylar verkar ha ännu mindre värde ...
Det är inte varje dag man ser en vild iguana, men i dag fick vi se en tack vare vår kompis Gregory, som folk av någon anledning kallar Gegry. Egentligen var han bara en flodtursguide och inte vår kompis, men eftersom han var rastaman och jag ser ut som en rastaman så blev vi kompisar på låtsas. Det händer nu som då (egentligen väldigt ofta) att jag får karibiska låtsaskompisar. Jag känner mig lite som en förrädare. Ibland måste jag erkänna att jag inte är rastafari, men jag vet inte vad de riktiga rastafarierna egentligen tycker då. En sa: du har ju lockarna. Svårtolkat ...
Somliga tycker om storm-chasing men i vår familj gillar vi tupp-chasing. I dag bestämde Lovis och jag oss för att ge oss iväg på ett litet miniatyr-äventyr och gå och leta efter tupparna som har förgyllt våra dagar med sin sång. På vårt andra försök hittade vi två stora, vita tuppar, närmare än vi hade trott. Eller egentligen tre, men den tredje var på väg i grytan. Fina var de med jättestora kammar och slör och grova ben.
I Martinique ser vi med jämna mellanrum olika annonser med aktiviteter för turister. Bland alla fina annonser finns det en som sticker ut, nämligen Roi Mongins äventyr. Av alla bilder man kan tänka sig har han valt dessa för att representera äventyret. Om jag deltog skulle jag få stå tillsammans med några andra på en brygga medan vi håller i lustiga simringar. Samtidigt blir vi eventuellt bjudna på någonting. Därefter stiger jag ut i havet där självaste Roi står och väntar på att få greppa min arm och hälla i mig rom. Till sist får jag dansa i bara simbyxan.
Häromdagen såg jag hur en albinoödla upptäckte, smög sig på, fångade och åt upp en nattfjäril. Jag tyckte det var hur spännande som helst att följa med processen . Den här nattfjärilen (som sitter bredvid mig som bäst) tror jag går säker. Den är ungefär lika stor som en sparv.
Jag funderade
tidigare på ekonomisk tillväxt i ett gästblogginlägg och ställde frågan hur det
där med ekonomisk tillväxt egentligen ska fungera i längden (det verkar ju så
uppenbart att det inte kan fungera). Jag fick inte direkt något svar så nu
svarar jag själv.
Så här måste det
vara:
Först levde
människan som vilken annan apa som helst, tog det hon behövde från skogen och
haven för att överleva. Somliga odlade kanske lite grödor eller hade tama djur.
Sedan hittade
någon på att man kunde odla sina favoritgrödor i överflöd och dessutom bestämma
vem som skulle få äta dem. Låt oss kalla denna någon Adam, eftersom jag tycker
att det här liknar det som i bibeln beskrivs som syndafallet.
Förbannad skall marken vara för din skull. Med
möda skall du hämta din näring från den så länge du lever. Du skall slita för
ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden. Och Herren Gud
förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden.
Sedan föddes Kain
som brukade jorden, varefter Kains ättlingar beskrivs som stamfäder för olika
yrkesgrupper …
För att få äta av
Adams mat måste man arbeta för honom. Eftersom det fanns mat i överflöd
resulterade det i mera människor. Dessa människor kunde i sin tur utföra mera
arbete som resulterade, inte bara i nödvändigheter, utan i lyx för Adam.
Ett ökande antal
människor kan alltså utföra ännu mera arbete, utnyttja och förbruka mera av
jordens resurser och på så sätt producera ekonomisk tillväxt. Det här fungerar
precis på samma sätt som ett pyramidspel, en ekonomisk bluff, där de som
befinner sig i pyramidens topp (vi) skördar frukten och får leva loppan på
bekostnad av alla människor som befinner sig i pyramidens bas.
Liksom i alla
pyramidbluffar kommer resurserna att ta slut och det går inte längre att få
flera deltagare i basen, och spelet tar slut. Jag undrar vad som kommer att
hända sen!?
Man skulle tro att en kolibri är lätt att fånga på bild, men de är snabba som insekter. Här lyckades jag i alla fall fånga en av våra trädgårdsgäster. En annan kolibri som brukar hälsa på oss är svartare och har längre näbb.
Det där med att man inte har engångsplastpåsar på Martinique gällde visst inte alla butiker. Och då man har plastpåsar, då använder man dem verkligen. I dag handlade vi lite, inte i en supermarket, utan i en hypermarket. Hyper U hette den. Vi var förberedda med ryggväska och tygpåse, men vansinnesdamen i kassan var glad och packade åt oss och hon stoppade varje enskild produkt i en egen plaspåse. Om det var riktigt små saker kunde hon sätta flera i samma påse, men det hjälper ju inte ens med påsarna då man har lika många saker att bära på som om man var utan påsarna. Okej, handtagen hjälper förstås. Ja, ja, he e mangleis.
Tredje och kanske sista inlägget angående boken med namnet "matens pris".
Det är både lätt och populärt att konstatera att saker är åt skogen. Det hör till vår mentalitet och kultur att tycka att saker är ganska skit, för så länge vi gör det riskerar vi inte att göra bort oss. Att tycka att saker är skit fungerar som en sorts försäkring. Ingen kan göra sig lustig över en som vet att det kunde vara bättre medan en som är nöjd kan anses vara ganska dum. Det känns som om det här också kunde vara en del av drivkraften bakom denna bok, att bevisa att allt är åt skogen. Men visst, eftersom vårt sätt att leva är usligt så är det bra att det avslöjas. Men den som är riktigt hård kommer säkert att bevisa att den här boken är bara skit och humbug.
Jag tycker i alla fall att det är en bra och lärorik bok. Därför vill jag skriva om den. Vad ska vi göra då angående livsmedelsproduktionen som är så åt skogen enligt "matens pris"?
PRAKTISKA TIPS
"Matens pris" är fin på det sättet att den faktiskt kommer med konkreta tips på vad det lönar sig för den miljömedvetna konsumenten att handla och äta för att förbättra världen.
Dessutom finns det olika recept i boken och allting utgår från att man skall
äta olika saker under olika årstider, vilket är ganska uppenbart men väldigt
ovanligt.
Det avslöjas att livsmedelsverket
i Sverige försökte ge praktiska råd till folket men stoppades av olika
instanser som såg det som ett hot mot handeln. Råden var följande:
-ät
mindre kött, mera vegetabilier
-välj
fisk som är fiskad eller odlad på ett hållbart sätt (miljömärkt)
-välj
frukt och grönt som tål att lagras (grova grönsaker)
-välj
känsliga frukter och grönsaker efter säsong
-konsumera
mindre, framför allt av mat du inte behöver för näringens skull
Priserna måste
justeras så att de produkter som skadar miljön mest också kostar mest
(praktiskt tips till politiker). Det här borde inte alls vara någon orimlig
sak. Prisen ljuger idag såtillvida att det verkliga priset betalas
av miljön, den globala befolkningen och framtida generationer.
Sist och
slutligen ger boken följande budskap: ”Det enklaste sättet att
minska sin miljöpåverkan är att äta mindre kött, smör och ost.”
Fortsätter reflektera över boken med namnet "matens pris". Det här med ekomat har jag också varit inne på tidigare så jag fortsätter därifrån.
EKOPRODUKTER
I det
industriella lantbruket är det fundamentala kretsloppstänkandet helt utraderat.
Istället utarmas och förstörs jorden. Ekologiska varor bygger på ett hållbart jordbruk och
hållbar djurhållning som dessutom ofta garanterar att djuren lever ett gott
liv. Sveriges KRAV-märkning ställer högre krav än EU:s ekostämpel, men båda är
värda att beakta och understöda. KRAV kräver t.ex. att växthus inte värms upp
med fossila bränslen medan EU inte ställer sådana krav för eko-märkning. Jag vet
inte hur det är med Luomu i förhållande till EU-ekokrav. Kanske nån som vet?
BEFOLKNINGSÖKNING
Några av de för
mig mest tankeväckande påståendena i boken är följande: ”Globalt sett är den stora frågan hur jordens snabbt växande befolkning
ska kunna äta sig mätt” och ”för att
kunna föda en växande befolkning är det inte rimligt att använda en majoritet
av jordbruksmarken i Europa till odling av djurfoder”
Det är förstås
inget fel i de här påståendena i sig men det man menar är att människorna borde
få mera mat. Men skulle inte ännu mera mat resultera i ännu större
befolkningsökning? Befolkningsökningen måste ju bero på tillgång till mat med
den enkla motiveringen att människor inte kan vara gjorda av någonting annat än
mat. Det är klart att det är sorgligt och beklagligt att det finns hungersnöd
men det måste ju bero på att man redan lever över tillgångarna och jordens
kapacitet. Jordens befolkning började inte öka innan man började jordbruka på
allvar (enligt vad man nu antas veta …)
Jag har tidigare
varit inne på ämnet mat och dess pris. Författarna till boken matens pris låter
rätt så trovärdiga i och med att de faktiskt rest runt hela världen för att se
på matproduktionens olika stadier och bevittnat vad som verkligen händer. Hur
kan maten vara så billig och vad händer egentligen på de verkligt stora åkrarna
eller i växthusen och vad har matproduktionen för inverkan på miljön och hela
jordens framtid?
Man kan göra vad som helst till en skandal om man så önskar och jag får
en känsla av att den här boken vill göra matproduktionen mera skandalös än vad
den egentligen är (nå ja, ganska skandalös är den på många sätt). Intressant är
boken i alla fall och jag önskar att jag kunde sammanfatta budskapet på något
vettigt sätt. Jag väljer att nämna och reflektera över några saker som jag
tyckte var speciellt spännande. Klimatförändring och koldioxidekvivalenter är
jag trött på att höra talas om så dem väljer jag att inte nämna flera gånger
även om dessa termer förekommer i boken i stor myckenhet (jag kan för övrigt
varmt rekommendera boken för den som tycker den verkar intressant, man kan
t.ex. låna den av mig).
MONOKULTUR, KONSTGÖDSEL OCH BEKÄMPNINGSMEDEL
Det som kommer
fram är att handeln har gjort att jordbrukare över hela världen i allt högre
grad satsar på monokultur som ger snabb vinst, men som är ohållbar i längden.
Områden som tidigare varit självförsörjande har övergått till att odla endast
en gröda vilket kräver enorma mängder konstgödsel och bekämpningsmedel (ofta
sådana som länge varit förbjudna i Europa). De här är ämnen som dödar allt utom
odlingsväxten som är specialmanipulerad för att uthärda bekämpningsmedlet.
Sojabönsodlingen är ett exempel på riktigt ond monokultur.
KÖTT OCH FISK
Det är knappast
någon nyhet att man inte behöver äta så mycket kött som man äter idag inom vår
kultur. I Brasilien skövlas skogen med bekämpningsmedel för att ge utrymme för
mera betesmarker. En stor del av avverkningen är illegal. Nästan alla
lantbrukare förgiftas på ett eller annat sätt.
Fiskodling bidrar
till att havens fiskbestånd utplånas, eftersom man matar fiskarna med fisk som
tidigare dög som människoföda. I slutändan går det åt mera fisk till fiskföda
än vad man får ut som människoföda. Det här gäller bl.a. lax och också pangasius
som man påstår att är bra just för att den äter gräs som inte människor kan
äta. I verkligheten matas den ändå med fisk för att det är effektivare.
Utsläppen från
både kött- och fiskindustrin är enorma och t.ex. i Vietnam är reningsverken vid många fiskodlingar obefintliga.
DIETER
Den populära LCHF-dieten är miljömässigt en katastrof. Visserligen
hjälper den många att gå ner i vikt men sist och slutligen handlar väl också
det om förhållandet input-output, oberoende av vad man får sin energi ifrån. Nästan
alla studier som visar att en dylik animalisk diet är hälsomässigt fördelaktig
är finansierade av kött- och mejeriindustrin.
En av de mest spännande sakerna man kan göra när man befinner sig utomlands är att gå i vanliga matbutiker. Jo, jag kan stå för att jag verkligen tycker det. I Martinique får bag in box en helt ny betydelse i och med att bagen innehåller rom. Dunkar med 3 eller 4½ liter femtio-procentig rom säljs i små bybutiker, och urvalet är stort. Det får en att tänka på att det faktiskt inte finns Koskenkorva b.i.b. i Finland.
En annan anmärkningsvärd detalj är att det inte finns plastpåsar i butikerna här. Det finns ofta inga påsar alls så man är illa tvungen att ha med någonting att bära hem matvarorna i. I vissa butiker kan man köpa en tygväska, men engångspåsar finns helt enkelt inte. Så kan man också ha det.
Jag tycker det är mycket intressant att se vilka reaktioner min frisyr skapar både hemma och i olika delar av världen. Somliga önskar att jag klippte mig, men jag har aldrig fått så mycket komplimanger av människor jag inte känner som efter att jag friserade mig med dreadlocks för ca 10 år sedan.
I Karibien kan man tänka sig att dreadlocks har en annan betydelse än i Finland och jag såg fram emot att se vad folk tycker om dreadlocks här. Speciellt dreadlocks på en vit nordbo.
I går kom en cool, mörkhyad man fram till mig i butiken och sade någonting som jag inte förstod. Efter att ha beklagat att jag inte förstår så mycket franska tog han tag i mitt hår, såg mig i ögonen, formade händerna till ett hjärta framför sitt bröst och krockade knogar med mig. Här förknippas håret starkt med en tro på kärlek, jämlikhet och antirasism. För övrigt är det många som har dreadlocks här, både svarta och vita.
Hemma i Finland brukar
vi ofta laga en speciell frukostomelett sötad med honung och toppad med bär och
fruktsallad och kokos. Äggen får vi från våra egna höns, bären från skogen och
honungen kommer från Purmo, men resten av ingredienserna är importerade från
fjärran länder.
Här i Martinique
lagade vi i dag en frukostomelett uteslutande på färska, lokalproducerade och
synnerligen välsmakande ingredienser: ägg, honung, kryddor, citron, banan,
apelsin och passionsfrukt. Till sist garnerade vi härligheten med kokos som vi
plockade från vår egen gård. Bla bla bla, vad det här lät fånigt, men visst
blev det gott och det var extra roligt att plocka kokosnötter direkt från gården.
Det finns höns också på Martinique, har jag konstaterat. På morgnarna hör vi några tuppar gala. En av dem har så grov röst att jag trodde det var en hund första gången jag hörde den. Jag har inte sett några höns, men däremot hade vi en glänsande, grönsvart kolibri i vår trädgård i dag.
Också den här ödlan gick omkring och kikade på oss i dag. Arten torde vara Anolis roquet och den lever endast på Martinique. De här finns det rikligt av. De är roliga för de sitter och nickar och när de har munnen öppen ser de väldigt glada ut. Så när vi sitter och äter har vi ibland några ödlor som sitter bredvid och nickar och ser glada ut och sprider positiv stämning.
Gott nytt år till er allihopa! Här inleder vi det nya året med att äta upp Michel, en av våra tuppar. Vi har alltid försökt vara väldigt ärliga med våra barn i alla situationer. Därför tycker vi det är viktigt att de också förstår varifrån t.ex. kött kommer. Själva slakten bevittnade de inte, men efter att ha sagt adjö till Michel ville de bli vegetarianer, vilket förstås är ett sunt val. Vår egen tupp kan jag nog gärna smaka på, inflikade Lovis ändå.
Själv fortsätter jag som predator, men vi har faktiskt minskat rejält på köttätandet under den senaste tiden, p.g.a. flera olika orsaker. Dels är det ett enormt slöseri på resurser att föda upp djur på det sätt som man gör nu. Jag tycker inte själv att det är något fel på att äta kött, men nog på att producera kött. Det finns en massa nackdelar med köttproduktionen, men det som jag faktiskt tänker allra mest på just nu är att man förstör livsmiljön för de ursprungsbefolkningar (stammar) som fortfarande finns på jorden. Skogarna som de är helt beroende av förstörs och förvandlas till åkrar och betesmarker, och jag skulle verkligen vilja unna dessa människor allt gott för att de skall kunna fortsätta leva på det sätt de alltid har gjort. Sedan är jag inte särskilt sugen på kött nuförtiden, kanske just för att vi har minskat på konsumtionen.
Jag äter gärna vilt. Jag äter också gärna djur som har levt på vår egen gård. Ekokött brukar vi också äta. Man förstår värdet i maten (köttet) på ett helt annat sätt då man äter sitt husdjur. Första gången vi åt en av våra egna fåglar var det en mäktig upplevelse. Denna gång var det visserligen också fint, men jag blir vanare. Hoppas att respekten inte försvinner med tiden.
Hur som helst, mitt tips till alla som vill ha en matupplevelse utöver det vanliga: ät upp ert husdjur!
Franskisarna i Paris tyckte uppenbarligen lika som jag angående motionscyklar, att halva upplevelsen saknades. Det löste de genom att sänka ner cykeln i ett badkar. Nu får man bada halva kroppen samtidigt som man cyklar på stället. Två halva upplevelser blir en hel.
Somliga tycker om storm-chasing men i vår familj gillar vi tupp-chasing. I dag bestämde Lovis och jag oss för att ge oss iväg på ett litet miniatyr-äventyr och gå och leta efter tupparna som har förgyllt våra dagar med sin sång. På vårt andra försök hittade vi två stora, vita tuppar, närmare än vi hade trott. Eller egentligen tre, men den tredje var på väg i grytan. Fina var de med jättestora kammar och slör och grova ben.
Jag tycker det är mycket intressant att se vilka reaktioner min frisyr skapar både hemma och i olika delar av världen. Somliga önskar att jag klippte mig, men jag har aldrig fått så mycket komplimanger av människor jag inte känner som efter att jag friserade mig med dreadlocks för ca 10 år sedan.
Gott nytt år till er allihopa! Här inleder vi det nya året med att äta upp Michel, en av våra tuppar. Vi har alltid försökt vara väldigt ärliga med våra barn i alla situationer. Därför tycker vi det är viktigt att de också förstår varifrån t.ex. kött kommer. Själva slakten bevittnade de inte, men efter att ha sagt adjö till Michel ville de bli vegetarianer, vilket förstås är ett sunt val. Vår egen tupp kan jag nog gärna smaka på, inflikade Lovis ändå.
