Ett minne, ett rekord och en gratulation

Under hela min barndom och ungdom sysslade jag med friidrott. Borgå Akilles var min förening. Av alla hundratals lopp som jag har löpt och hopp som jag har hoppat så är det väldigt få enskilda prestationer som jag minns.

Samma dag som jag skulle delta i en tävling berättade min mamma för oss i familjen att hon var allvarligt sjuk. Sjukdomen ledde de facto bara några månader senare till hennes död. “Du skall inte tävla idag om det känns tungt”, minns jag att hon sade. Tungt var det definitivt att få höra ett sådant besked, men jag ville tävla i alla fall. 100 meter skulle jag springa, i Hammars. Jag vet inte om jag blev sällsynt adrenalinstinn eller om jag på grund av hela den konstiga dagen blockerade allt annat och blev extremt fokuserad. För just det här loppet minns jag, och det gick bra. Jag minns att ögonen skakade i huvudet på mig så att jag såg alldeles suddigt under hela loppet. Det är konstigt, men jag minns precis hur det kändes då jag sprang.

Tiden blev klubbrekord för 15-åringar, något som förvånade mig, eftersom 100 m aldrig var min primära gren. Det som förvånat mig ännu mera år efter år är att jag varit innehavare av detta klubbrekord i 17 år. I år har det blivit slaget. Härmed vill jag gratulera Jani till det nya rekordet! Jag känner inte honom, men ankdammen är så liten så mina gratulationer kanske t.o.m. kommer fram.