Snårskrikan och döden

När vår tupp Sjuse hade dött verkade hela hönsflocken bete sig lite konstigt. Alla var försiktiga och dämpade, som om de kände sorg. I alla fall var det väldigt uppenbart att de var medvetna om att någonting inte var som vanligt.

Nu har några typer, Iglesias, McElreath och Patricelli, studerat en nordamerikansk fågel, Snårskrikan, och konstaterat att den inte bara är medveten om döden utan att den också håller en sorts ceremoni för de döda. När en Snårskrika hittar en död artfrände avslutar den all annan verksamhet och börjar skräna. Då samlas flera skrikor runt den döda kroppen och deltar i kakofonin, dels för att välkomna andra i ceremonin men förmodligen främst för att varna att döden lurar i faggorna, eller kanske för att delta i sorgen, vem vet ... Även om skrikorna inte känner till orsaken till döden sprids meddelandet om den döda fågeln snabbt och därefter slutar de äta och återgår till normalt beteende efter två dygn.

Snårskrikan har en enorm hjärna i förhållande till sin kroppsstorlek, i stil med t.ex. människor, chimpanser och delfiner. Den planerar inför framtiden och kan komma ihåg över 200 matgömställen. Dessutom minns den vilken mat den har gömt på vilket ställe och i vilken ordning det lönar sig att äta maten. Snårskrikan kommer nog att vara en överlevare i de yttersta tiderna.