Kristi förklaring, Lodovico Carracci 1594 |
Tors strid med jättarna, Mårten Eskil Winge 1872 |
“Det vi förlorat i och med postkristendomen är ett innehåll som vi kunde vara överens om att präglar det goda livet”
“Vi erkänner inga andra sätt att förhålla sig till saker än ‘vad vinner jag på detta?’”
“De föreställningar du bär på kommer från kulturen. Men om kulturen inte har något att ge är det enda du har kvar din nakna existens, att du existerar. Och just nu verkar det inte finnas något annat att fylla denna existens med än att köpa saker.”
Om det som styr människan och hela samhället idag är just “vad vinner jag på detta?”, tänker jag mig att man under den kristna tiden kanske gjorde saker enligt principen om aktiv godhet.
Sen råkade jag se en film, en sprillans ny en som igen fick mig att tänka på postkristendomen. Förr i tiden kunde filmer sluta med en hjälte som offrade sitt eget liv för andra människor, men i den här postkristna filmen var det annorlunda. På slutet var en ung man tvungen att välja mellan att offra sitt eget liv eller låta hela mänskligheten gå under och han valde det senare med motiveringen “Äh, mänskligheten ... Kanske det är dags för någonting annat.”
Det här var förstås en påhittad historia men den återspeglar ändå det som den moderna människan vill se. Min slutsats är alltså att den postkristna människan kanske gör saker endast för sin egen nytta medan den postkristna hjälten inte längre gör saker för andra människor utan för hela jorden, för allt levande som helhet. På så sätt kanske en del av de nya, ersättande värderingarna ändå innehåller någonting som är riktigt gott.
1 kommentar:
Jamen just. Istället för självuppoffrande: mänsklighetsuppoffrande. Hjälten tar av samma goda källa, men "hans eller hennes" perspektiv är ju onekligen bredare nu.
Hanna K
Skicka en kommentar