Postkristendomen

För några dagar sedan läste jag ett meddelande från Åbo Akademi. Tage Kurtén, professor i teologisk etik med religionsfilosofi skriver om postkristendomen, och menar alltså den tid vi lever i nu. Nu har jag gått och tänkt på det här i flera dagar, postkristendomen, jaha jaha, det betyder alltså att kyrkan inte har just någon makt i samhället nuförtiden i motsats till hur det var förr, under kristendomens tid. Betyder det också att det är dags att slänga de kristna sagorna som de flesta finländare vuxit upp med i den där dammiga högen med forna trosuppfattningar? Där ligger de sen som kuriositeter för den moderna människan, Zeus och Tor och Jesus och Oden och Bacchus och den Helige Anden och Horus och varför inte Gud och Väinämöinen också. Sen skrattar man lite åt människorna som levde på den tiden. Trodde de månne att de här gudarna fanns på riktigt?

Kristi förklaring, Lodovico Carracci 1594

Tors strid med jättarna, Mårten Eskil Winge 1872

Om det är kyrkans makt och de kristna sagorna om vem som avlade vem som glöms bort är det kanske ingen stor förlust, men Tage poängterar att det är själva värdegrunden i samhället som förändras. Några citat:

“Det vi förlorat i och med postkristendomen är ett innehåll som vi kunde vara överens om att präglar det goda livet”

“Vi erkänner inga andra sätt att förhålla sig till saker än ‘vad vinner jag på detta?’”

“De föreställningar du bär på kommer från kulturen. Men om kulturen inte har något att ge är det enda du har kvar din nakna existens, att du existerar. Och just nu verkar det inte finnas något annat att fylla denna existens med än att köpa saker.”

Om det som styr människan och hela samhället idag är just “vad vinner jag på detta?”, tänker jag mig att man under den kristna tiden kanske gjorde saker enligt principen om aktiv godhet.

Sen råkade jag se en film, en sprillans ny en som igen fick mig att tänka på postkristendomen. Förr i tiden kunde filmer sluta med en hjälte som offrade sitt eget liv för andra människor, men i den här postkristna filmen var det annorlunda. På slutet var en ung man tvungen att välja mellan att offra sitt eget liv eller låta hela mänskligheten gå under och han valde det senare med motiveringen “Äh, mänskligheten ... Kanske det är dags för någonting annat.”

Det här var förstås en påhittad historia men den återspeglar ändå det som den moderna människan vill se. Min slutsats är alltså att den postkristna människan kanske gör saker endast för sin egen nytta medan den postkristna hjälten inte längre gör saker för andra människor utan för hela jorden, för allt levande som helhet. På så sätt kanske en del av de nya, ersättande värderingarna ändå innehåller någonting som är riktigt gott.