Jag menar alltså att hundar som hålls kopplade lär sig att det förväntas att de ska springa iväg och jaga fåglar om de inte är kopplade.
På samma sätt har människan lärt sig olika saker av de signaler som hon utsätts för. Hus hålls låsta, vilket förstås betyder att man förväntas gå in i olåsta hus (lär vara ett problem på vissa bondgårdar, där folk helt kallt går in i fähuset o kikar bara för att det inte är låst). På samma sätt förväntas man naturligtvis stjäla t.ex. olåsta cyklar, eller cyklar överlag. Låsta cyklar signalerar ju att man förväntas stjäla dem. En gammal sanning är ju att uppmaningen "du skall inte ..." ofta har precis motsatt effekt.
Barn är förstås speciellt utsatta för det här och vi märker inte ens vad vi tutar i dem för förväntningar. En sak kunde vara att barn förväntas smita, kanske springa iväg och jaga fåglar, om man inte håller koll på dem. Det här har jag medvetet försökt undvika och jag skulle också påstå att jag lyckats ganska bra. Då jag går någonstans med barnen har de väldigt bra koll på var jag är, för de vill inte tappa bort mig. De vet att det är obehagligt när det händer. Lite som med höns ... Någon gång tidigare skrev jag om hönsmamman som visserligen håller koll på sina kycklingar, men först och främst är det nog kycklingarna som håller koll på var mamman är.
Det finns säker massvis av liknande signaler och förväntningar som vi lär varandra, våra barn och våra djur, men vi är blinda för dem. Och enligt Lotta skapar vår blindhet skällande, störda nervvrak av hundar. Jag tror också att alla varelser blir störda nervvrak av olika förbud just eftersom signalen är att vi förväntas göra just det som förbudet förbjuder.
På bilden går vår mäster-höna Prippi med sina påskkycklingar. Alla håller koll på varandra.
