Om ett fantastiskt skratt och cyniska kommentarer

Här är någonting som jag lyssnat på flera varv bara för att karln har ett så fantastiskt skratt. Han ringer till sin kollega och meddelar på telefonsvararen att han blir sen samtidigt som han råkar se en bilolycka och börjar referera den. Tänk om man kunde skratta som han. Vilken gåva.

Sen är det några saker som är lite konstiga. Är det så här folk agerar när de är med om en bilolycka i Dallas? Och karln som refererar, han gör inte heller någonting annat än refererar. Å andra sidan, när de som är inblandade i olyckan beter sig som de gör förstår man att det är bäst att inte bli involverad.

Och sen kommer kommentarerna. De cyniska kommentarerna. "Fake." "Bad acting." o.s.v. De här kommentarerna finns alltid i såna här sammanhang och till vilken nytta? Jag avskyr dem! De som skriver dem vet helt säkert inte om det är fake eller inte så varför skriver de så då? För att visa att de minsann är lite smartare? Att de inte låter sig luras? För att det mesta som är roligt eller fantastiskt eller häpnadsväckande eller hemskt är fake? Och om man vet att nånting är fake, är det då nödvändigt att säga det och förstöra någon annans nöje? Nej, det är det helt säkert inte! Kanske ibland, om det handlar om någonting viktigt, men oftast inte!

A cocky cockerel

Det här är vår lilla tuppkyckling som råkat få det ovärdiga namnet Den Där. Hmmm, det låter faktiskt lite som Ben Hur ... Tuppkycklingar brukar i allmänhet hålla sig tysta och uppföra sig diskret om det redan finns en eller flera äldre tuppar i flocken. Det är liksom ingen vits att börja föra oväsen och riskera att få stryk av de äldre tupparna som i så fall känner sig utmanade. Den Där är ovanlig. För några dagar sedan hörde jag ett mystiskt, pipigt och hest litet ljud från hönshagen. Jag tänkte att nån kanske hade skadat sig och gick och tittade. Till min förvåning hittade jag Den Där som hade flugit upp på en stor stubbe och stod där och sträckte på sig och gol för full hals, så gott han nu kunde.

Jag räknade med att han skulle börja gala kanske vid fyra månaders ålder eller tidigast tre, men han tyckte tydligen att vår stor-tupp Abel inte riktigt skötte sig så väl så han började utmana redan vid dryga sex veckors ålder. Jag har aldrig förr sett eller hört en så liten tupp gala.

Han har helt rätt också, Den Där. Abel är visserligen stor och ståtlig, men han är inte särskilt bra på att sköta tupp-uppgifter. Att bjuda på mat och att vakta och befrukta och sånt. Han är ganska självisk och klumpig och hönorna är inte imponerade. Nån fysisk närkamp har det som tur inte ännu blivit mellan de här två tupparna för då skulle nog Den Där få svårigheter.  Det är ju inte så att Abel är bara dubbelt så stor som Den Där. Abel är tio gånger större!

Abel går och betraktar sin utmanare