Världens konstigaste problem

Jag såg en sån här video om ett industriföretag (en av mina tidigare arbetsgivare) som har startat en sorts program för att globalt spara och distribuera vatten för människors väl. Det här är ju en bra sak ... Stora företag som visar en medvetenhet och ett ställningstagande som fördömer exploatering. Man har lyckats ge folk rent vatten och ett bättre liv.

Att oljan skall ta slut pratade man om redan då jag började skolan, men det talas inte så mycket om att vattnet tar slut. Man har kanske inte tänkt så mycket på att det är möjligt att rubba vattnets kretslopp så till den grad att vattnet blir oanvändbart.

När jag ser på den här reklamsnutten fastnar jag ändå i mina tankar. Genast i början av filmen, då man liksom definierar utgångspunkten, säger man att "the world's population is massively growing, and so is the need for water, food and energy, as well as the necessary infrastructure to bring the water to the people."

Hur kan det vara på det här sättet? Det låter fullständigt bakvänt. Det kan väl inte finnas någon annan art som har ett sånt här problem. Visst finns det arter som har det usligt och eländigt, lider av brist på mat och vatten, men de är ju utrotningshotade. Hur kan någon ha ett massivt problem med att producera/distribuera tillräckligt mycket mat och vatten och samtidigt öka exponentiellt i antal? Det är bortom all logik. Märk väl att ingen annan art på jorden producerar mat eller vatten och gott lever de ändå (förutom de där utrotningshotade arterna då, förstås).

Det måste alltså vara själva produktionen som är orsaken till att folk blir utan mat och vatten. Hungersnöd beror enligt FAOs rapporter alltid på "crop failure". Det är alltså produktionen som har misslyckats. Hur hade det sett ut om man inte hade producerat någonting från första början? Kommer det inte så länge vi sysslar med produktion att ständigt behövas mera och mera vatten, mat och energi? Mera och mera och mera i all evighet.

Armékläder

Jag köpte lite gamla armékläder för att kunna bli osynlig när det behövs. Armékläder, det är grejer det! För det första är de tillverkade för att hålla i all evighet. Några år gamla är lika med splitternya och är de från 60-talet kan de börja se begagnade ut. För det andra finns armékläder i en massa olika storlekar och mått, långa och smala, korta och breda, långa och breda och korta och smala och allt där emellan. Ja, och dessutom kan man med tur få dem så otroligt förmånligt.

Hur det gick för Kain

Kain dödar Abel, målning av Gustave Doré

För att nu inte hoppa till någonting helt annat ska jag fortsätta där jag slutade senast och skriva lite om jakt. Först ett intro:

Jag tycker att människan lever på ett besynnerligt och dumt sätt nuförtiden. Jag tycker också att det är spännande att fundera på varför det har blivit så här och jag tror att början av Bibeln handlar mycket om just den här stora förändringen, då människan började leva på ett sätt som skiljde sig från alla andra djurs. I begynnelsen, alltså då vår civilisation började bildas, fanns det enligt historierna i Moseboken två stora förbannelser som följde med den förändrade livsstilen. Den ena var jordbruket som ledde till allt onödigt arbete som man nu sliter med och den andra som liksom kom på köpet var ojämlikheten mellan könen.

Moseböckerna är rätt så komiska och ännu mera komiskt kan det bli i en midrash. En midrash är en bibelvetenskaplig utläggning som delvis baserar sig på muntliga historier (i stil med dem som hamnade i Bibeln) och Bibeltolkningar som gjorts av rabbiner för att fylla ut alla halvfärdiga historier.

Och nu till själva jakthistorien. Vad hände riktigt med Kain, stamfader till alla jordbrukare och metallurger? Jo, efter att Kain hade dödat sin bror Abel satte Herren ett tecken på honom, eftersom han var så orolig för att vem som helst som mötte honom skulle döda honom. Det här är lite komiskt eftersom det bara fanns tre personer i hela världen, Adam, Eva och Kain. Nå, han fick i alla fall ett tecken för att inte bli dräpt och enligt en midrash var det ett horn som stack ut ur pannan.

Många år senare kom en snubbe som hette Lemek och det var Kains sonsons sonsons son. Lemek var blind och jagade med pilbåge. Eftersom han var blind fick han hjälp av sin son Tubal-Kain. Oturligt nog gick Kain omkring i buskarna när Tubal-Kain fick syn på hans horn och trodde att han var ett lämpligt byte för Lemek, som alltså sköt Kain. När Lemek insåg vad som hade hänt blev han så ledsen att han klappade sina händer så högljutt att Tubal-Kain dog av smällen. Oj shit alltså, kanske det bara är jag som tycker att det här är roligt men jag sitter och gråter av skratt åt tragikomiken. Alltså vad han måste ha klappat hårt.

Bröllopsdag

Hurra, hurra, i dag har jag och Malin varit gifta i sju år. Jag ska skriva lite om det jag också eftersom någon på Malins blogg hade klickat i rutan "vill veta mera".

Jag inte bara älskar min fru, jag uthärdar henne! Det är nog det finaste. Tänk att uthärda någon, dag ut och dag in. Det är fantastiskt. Och för att ingen ska missförstå så har jag ribban väldigt högt då jag säger uthärdar (ja, jag tolkar väl ordet på mitt eget sätt i brist på bättre ord. Eller vänta nu, kanske jag menar att jag älskar henne). Hur som helst, det är underbart att jag får dela mitt liv med Malin. Hennes magnifika sällskap har gjort mig till en bättre människa, helt klart. Jag tycker jag har vuxit i en allmänt trevligare riktning tack vare henne. Man kunde säga att Malin har fått mina goda sidor att växa. Tack för det Malin! En kompis gjorde mig uppmärksam på att man i Jakobstad delar in folk i kategorierna "passli" (trevlig), "lycka" (ja ... lyckad, kanske lite rolig eller finurlig) och "undeli" (underlig). Om det inte var för Malin skulle jag förmodligen för evigt ha varit dömd som undeli, men nu finns det nog några som skulle kalla mig lycka eller t.o.m. passli. Här i offentligheten kan jag ännu passa på och vara tacksam för den ytterst trevliga släkten jag har fått på köpet, för att inte tala om våra finfina barn.

När vi gifte oss insåg vi inte vilken dag vi hade valt. Den mytomspunna, nästan heliga dagen 20 augusti. Det är ju då andjakten börjar! Det betydde inte så mycket för oss för sju år sedan, men gissa vem som stod i vassen i dag klockan 12.00 och kikade. Jo, det var ju jag! Det var också alldeles fantastiskt trevligt.

Våra höns

Tänkte jag skulle ta och presentera vår nuvarande hönsflock. Den består av fem vuxna hönor och ett antal kycklingar som visserligen har blivit ganska stora vid det här laget.

De tre tuppkycklingarna tävlar hårt om vem som ska vara nummer ett. Lilla Grisen jagar Isak runt gården och Kvack jagar Lilla Grisen. Det här händer alltid när de ser att en annan (lägre rankad) tupp försöker flirta med någon höna. Kvack har blivit en tydlig ledare för hela flocken. Han vill vara säker på att han är den som är bäst på att skrika så hans röst spricker varje gång han gal. Lilla Grisen har en mörkare och behagligare röst men vågar inte gala så mycket och Isak är bara tyst. Men nu har Isak blivit så stor så han kan inte längre dölja att också han är en tupp.

Det är otroligt hur stor betydelse uppväxten har. Lilla Grisen, Chicken Kiev, Kafka och Ärtan är de största och kanske stiligaste hönsen, men de hade en mor som låg lågt i rang och som dessutom övergav kycklingarna alldeles för tidigt. Nu har de alla lite dåligt självförtroende och vågar inte ta för sig. De håller sig oftast lite på sidan om. Däremot är de kycklingar som vuxit upp med Prippi (det högsta hönset) från början självklara medlemmar av eliten. Höns lär sig helt tydligt av sina mödrar hur man skall göra i livet. Vissa lär sig att vara modiga och starka medan andra lär sig att vara fega och osäkra.