Postkristendomen

För några dagar sedan läste jag ett meddelande från Åbo Akademi. Tage Kurtén, professor i teologisk etik med religionsfilosofi skriver om postkristendomen, och menar alltså den tid vi lever i nu. Nu har jag gått och tänkt på det här i flera dagar, postkristendomen, jaha jaha, det betyder alltså att kyrkan inte har just någon makt i samhället nuförtiden i motsats till hur det var förr, under kristendomens tid. Betyder det också att det är dags att slänga de kristna sagorna som de flesta finländare vuxit upp med i den där dammiga högen med forna trosuppfattningar? Där ligger de sen som kuriositeter för den moderna människan, Zeus och Tor och Jesus och Oden och Bacchus och den Helige Anden och Horus och varför inte Gud och Väinämöinen också. Sen skrattar man lite åt människorna som levde på den tiden. Trodde de månne att de här gudarna fanns på riktigt?

Kristi förklaring, Lodovico Carracci 1594

Tors strid med jättarna, Mårten Eskil Winge 1872

Om det är kyrkans makt och de kristna sagorna om vem som avlade vem som glöms bort är det kanske ingen stor förlust, men Tage poängterar att det är själva värdegrunden i samhället som förändras. Några citat:

“Det vi förlorat i och med postkristendomen är ett innehåll som vi kunde vara överens om att präglar det goda livet”

“Vi erkänner inga andra sätt att förhålla sig till saker än ‘vad vinner jag på detta?’”

“De föreställningar du bär på kommer från kulturen. Men om kulturen inte har något att ge är det enda du har kvar din nakna existens, att du existerar. Och just nu verkar det inte finnas något annat att fylla denna existens med än att köpa saker.”

Om det som styr människan och hela samhället idag är just “vad vinner jag på detta?”, tänker jag mig att man under den kristna tiden kanske gjorde saker enligt principen om aktiv godhet.

Sen råkade jag se en film, en sprillans ny en som igen fick mig att tänka på postkristendomen. Förr i tiden kunde filmer sluta med en hjälte som offrade sitt eget liv för andra människor, men i den här postkristna filmen var det annorlunda. På slutet var en ung man tvungen att välja mellan att offra sitt eget liv eller låta hela mänskligheten gå under och han valde det senare med motiveringen “Äh, mänskligheten ... Kanske det är dags för någonting annat.”

Det här var förstås en påhittad historia men den återspeglar ändå det som den moderna människan vill se. Min slutsats är alltså att den postkristna människan kanske gör saker endast för sin egen nytta medan den postkristna hjälten inte längre gör saker för andra människor utan för hela jorden, för allt levande som helhet. På så sätt kanske en del av de nya, ersättande värderingarna ändå innehåller någonting som är riktigt gott.

Längre dygn, tack

Barnen har tillbringat en natt hos mormor o morfar så jag passade på och sov en tolv timmars natt. Det är sällsynt att jag nu som familjefar unnar mig sådana nätter. I min ungdom däremot hade jag ofta problem med min analoga väckarklocka eftersom den tillät högst tolv timmar sömn. Då jag i min tankspriddhet någon gång ställde in väckningen utan att tänka på klockans begränsade egenskaper vaknade jag efter en eller två timmar och undrade vad som stod på.

Ibland fantiserar jag om att bo på en båt som seglar västerut konstant i en rasande fart, kanske jorden runt på fyra dygn ungefär. Då skulle mina dygn bli 30 timmar långa istället för 24 och så skulle jag helt enkelt skippa en dag varje gång jag seglat ett helt varv. Långa nätter och långa dagar, mmmm, det skulle nog vara otroligt skönt.

Snårskrikan och döden

När vår tupp Sjuse hade dött verkade hela hönsflocken bete sig lite konstigt. Alla var försiktiga och dämpade, som om de kände sorg. I alla fall var det väldigt uppenbart att de var medvetna om att någonting inte var som vanligt.

Nu har några typer, Iglesias, McElreath och Patricelli, studerat en nordamerikansk fågel, Snårskrikan, och konstaterat att den inte bara är medveten om döden utan att den också håller en sorts ceremoni för de döda. När en Snårskrika hittar en död artfrände avslutar den all annan verksamhet och börjar skräna. Då samlas flera skrikor runt den döda kroppen och deltar i kakofonin, dels för att välkomna andra i ceremonin men förmodligen främst för att varna att döden lurar i faggorna, eller kanske för att delta i sorgen, vem vet ... Även om skrikorna inte känner till orsaken till döden sprids meddelandet om den döda fågeln snabbt och därefter slutar de äta och återgår till normalt beteende efter två dygn.

Snårskrikan har en enorm hjärna i förhållande till sin kroppsstorlek, i stil med t.ex. människor, chimpanser och delfiner. Den planerar inför framtiden och kan komma ihåg över 200 matgömställen. Dessutom minns den vilken mat den har gömt på vilket ställe och i vilken ordning det lönar sig att äta maten. Snårskrikan kommer nog att vara en överlevare i de yttersta tiderna.

Världens konstigaste problem

Jag såg en sån här video om ett industriföretag (en av mina tidigare arbetsgivare) som har startat en sorts program för att globalt spara och distribuera vatten för människors väl. Det här är ju en bra sak ... Stora företag som visar en medvetenhet och ett ställningstagande som fördömer exploatering. Man har lyckats ge folk rent vatten och ett bättre liv.

Att oljan skall ta slut pratade man om redan då jag började skolan, men det talas inte så mycket om att vattnet tar slut. Man har kanske inte tänkt så mycket på att det är möjligt att rubba vattnets kretslopp så till den grad att vattnet blir oanvändbart.

När jag ser på den här reklamsnutten fastnar jag ändå i mina tankar. Genast i början av filmen, då man liksom definierar utgångspunkten, säger man att "the world's population is massively growing, and so is the need for water, food and energy, as well as the necessary infrastructure to bring the water to the people."

Hur kan det vara på det här sättet? Det låter fullständigt bakvänt. Det kan väl inte finnas någon annan art som har ett sånt här problem. Visst finns det arter som har det usligt och eländigt, lider av brist på mat och vatten, men de är ju utrotningshotade. Hur kan någon ha ett massivt problem med att producera/distribuera tillräckligt mycket mat och vatten och samtidigt öka exponentiellt i antal? Det är bortom all logik. Märk väl att ingen annan art på jorden producerar mat eller vatten och gott lever de ändå (förutom de där utrotningshotade arterna då, förstås).

Det måste alltså vara själva produktionen som är orsaken till att folk blir utan mat och vatten. Hungersnöd beror enligt FAOs rapporter alltid på "crop failure". Det är alltså produktionen som har misslyckats. Hur hade det sett ut om man inte hade producerat någonting från första början? Kommer det inte så länge vi sysslar med produktion att ständigt behövas mera och mera vatten, mat och energi? Mera och mera och mera i all evighet.

Armékläder

Jag köpte lite gamla armékläder för att kunna bli osynlig när det behövs. Armékläder, det är grejer det! För det första är de tillverkade för att hålla i all evighet. Några år gamla är lika med splitternya och är de från 60-talet kan de börja se begagnade ut. För det andra finns armékläder i en massa olika storlekar och mått, långa och smala, korta och breda, långa och breda och korta och smala och allt där emellan. Ja, och dessutom kan man med tur få dem så otroligt förmånligt.

Hur det gick för Kain

Kain dödar Abel, målning av Gustave Doré

För att nu inte hoppa till någonting helt annat ska jag fortsätta där jag slutade senast och skriva lite om jakt. Först ett intro:

Jag tycker att människan lever på ett besynnerligt och dumt sätt nuförtiden. Jag tycker också att det är spännande att fundera på varför det har blivit så här och jag tror att början av Bibeln handlar mycket om just den här stora förändringen, då människan började leva på ett sätt som skiljde sig från alla andra djurs. I begynnelsen, alltså då vår civilisation började bildas, fanns det enligt historierna i Moseboken två stora förbannelser som följde med den förändrade livsstilen. Den ena var jordbruket som ledde till allt onödigt arbete som man nu sliter med och den andra som liksom kom på köpet var ojämlikheten mellan könen.

Moseböckerna är rätt så komiska och ännu mera komiskt kan det bli i en midrash. En midrash är en bibelvetenskaplig utläggning som delvis baserar sig på muntliga historier (i stil med dem som hamnade i Bibeln) och Bibeltolkningar som gjorts av rabbiner för att fylla ut alla halvfärdiga historier.

Och nu till själva jakthistorien. Vad hände riktigt med Kain, stamfader till alla jordbrukare och metallurger? Jo, efter att Kain hade dödat sin bror Abel satte Herren ett tecken på honom, eftersom han var så orolig för att vem som helst som mötte honom skulle döda honom. Det här är lite komiskt eftersom det bara fanns tre personer i hela världen, Adam, Eva och Kain. Nå, han fick i alla fall ett tecken för att inte bli dräpt och enligt en midrash var det ett horn som stack ut ur pannan.

Många år senare kom en snubbe som hette Lemek och det var Kains sonsons sonsons son. Lemek var blind och jagade med pilbåge. Eftersom han var blind fick han hjälp av sin son Tubal-Kain. Oturligt nog gick Kain omkring i buskarna när Tubal-Kain fick syn på hans horn och trodde att han var ett lämpligt byte för Lemek, som alltså sköt Kain. När Lemek insåg vad som hade hänt blev han så ledsen att han klappade sina händer så högljutt att Tubal-Kain dog av smällen. Oj shit alltså, kanske det bara är jag som tycker att det här är roligt men jag sitter och gråter av skratt åt tragikomiken. Alltså vad han måste ha klappat hårt.

Bröllopsdag

Hurra, hurra, i dag har jag och Malin varit gifta i sju år. Jag ska skriva lite om det jag också eftersom någon på Malins blogg hade klickat i rutan "vill veta mera".

Jag inte bara älskar min fru, jag uthärdar henne! Det är nog det finaste. Tänk att uthärda någon, dag ut och dag in. Det är fantastiskt. Och för att ingen ska missförstå så har jag ribban väldigt högt då jag säger uthärdar (ja, jag tolkar väl ordet på mitt eget sätt i brist på bättre ord. Eller vänta nu, kanske jag menar att jag älskar henne). Hur som helst, det är underbart att jag får dela mitt liv med Malin. Hennes magnifika sällskap har gjort mig till en bättre människa, helt klart. Jag tycker jag har vuxit i en allmänt trevligare riktning tack vare henne. Man kunde säga att Malin har fått mina goda sidor att växa. Tack för det Malin! En kompis gjorde mig uppmärksam på att man i Jakobstad delar in folk i kategorierna "passli" (trevlig), "lycka" (ja ... lyckad, kanske lite rolig eller finurlig) och "undeli" (underlig). Om det inte var för Malin skulle jag förmodligen för evigt ha varit dömd som undeli, men nu finns det nog några som skulle kalla mig lycka eller t.o.m. passli. Här i offentligheten kan jag ännu passa på och vara tacksam för den ytterst trevliga släkten jag har fått på köpet, för att inte tala om våra finfina barn.

När vi gifte oss insåg vi inte vilken dag vi hade valt. Den mytomspunna, nästan heliga dagen 20 augusti. Det är ju då andjakten börjar! Det betydde inte så mycket för oss för sju år sedan, men gissa vem som stod i vassen i dag klockan 12.00 och kikade. Jo, det var ju jag! Det var också alldeles fantastiskt trevligt.